Gurgin Bakircioglu från "Aldrig mer kebab": "Jag pallade inte sträva efter att hänga upp en sköld i riddarhuset"

Hej Gurgin Bakircioglu, journalist, poddare och aktuell i dokumentären ”Aldrig mer kebab” som finns att se på SVTplay. Du har haft ett filmteam efter dig i ett par år – varför?

– När jag skulle säga upp mig 2017 hörde regissören Hogir Hirori av sig och dök upp med en kamera. Scenen i dokumentären där jag sitter framför alla mina kollegor på min avskedsfika på Sveriges Radio var första gången som vi filmade och jag hade nog ingen aning om vad han ville få ut av det hela.
Sanningen är att jag inte riktigt visste vart jag var på väg heller, men jag visste att ett annat liv kallade på mig.
Hogir har varit flugan på väggen i mitt liv i fem år och jag har inte tänkt så mycket på att han filmar allt, fram tills att han ringde och sa att SVT ville ha 48 minuter av husbilsknas, dumpstring, klimatsnack och diskussioner med mina föräldrar om att avstå från barn.

Du hade fast toppjobb och sa upp dig. Vad hände?
– Jag levde den svenska drömmen och tjänade bra, som man bör göra.
Ett spännande jobb hade jag också som programledare i Sveriges Radio och giggade extra på SVT. Jag har nog ägt och gjort det mesta som ingår i medelklassens Las Vegas.
Men jag dumpades och tvingades sova på en madrass i min brors lägenhet.
Dessutom var jag tvungen att avliva min älskade hund och min karriär kändes inte längre lika meningsfull som tidigare.
Jag insåg att jag hade älskat mitt jobb tills det inte längre gav mig samma känsla av uppfyllelse.
Plötsligt föll min värld samman och mitt normala liv upphörde.
Jag kände att jag behövde hitta ett annat sätt att leva på och lämna det liv jag hade skapat bakom mig.  Det tog en jordbävning i mitt liv för att skaka mig loss från mitt tidigare normala liv och hjälpa mig hitta tillbaka till mitt autentiska jag – med en ny meningsfull riktning i livet.
Efter ett årtionde av hyperindividualistisk karriärism pallade jag inte längre att sträva efter att hänga upp en sköld i riddarhuset eller att få en matchtröja upphissad, något i mig skrek efter gemenskap på djupet och en meningsfull vardag genom världsförbättrande arbete.

Hur har omgivningen reagerat på din omställning? 

– ”Hur länge har du tänkt göra det här?” är det mest förekommande jag hör.  Jag svarar alltid att jag inte vet eftersom att allt är en tillfällighet. Jag är heterosexuell för tillfället, jag har ingen aning om morgondagen.

Min favorit kommer från min kära bror som brukar fråga mig när jag är färdig med min 30-årskris, trots att jag närmar mig 40 nu, och mitt svar är alltid detsamma: Allt innan 30 var en kris.

Du har sänkt dina utsläpp radikalt – vad har varit svårast? Vilken del har känts smartast? 

– Det svåraste var inte att bli vegan på en dag, att sluta flyga trots att tunnelbanan inte går till mitt hemland Kurdistan, att öppet prata om att välja bort ett biologiskt barn eller att dumpstra utanför butiker och möta folks förakt i blicken när man gräver sopor.

Det svårast är utan tvekan de upprörda känslorna som det väcker. Men min primära agenda är inte att imponera på folk med låg förändringsbenägenhet och stor portion av konformism. Jag vill fortsätta att le när jag borstar tänderna och ser min spegelbild.

Ofta framställs omställningen i termer av vad vi ska ge upp, och många är kanske rädda för att degradera sitt liv och tror att allt kommer bli sämre. Som att semestern är slut och det är dags att kamma sig. Vad är din inställning till omställning?

– Är man inne i ladugården för länge så känner man inte skitlukten. Våra gamla vanor och åsikter är en konstruerad tvångströja och det är svårt att föreställa sig ett annat sätt att leva på eftersom att det är läskigt att observera sin nuvarande situation.

Vi befinner oss i en livsstilskris. Det finns inget annat att göra än att utmana majoritetsnormerna, ifrågasätta den resurskrävande livsstilen vi har och fortsätta driva på förändringsarbetet på alla plan.

Jag är ganska övertygad om att de flesta människor skulle må bättre om en enklare livsstil blev normen.

Vad har varit de största vinningarna med att ställa om och sänka sina utsläpp?
– Den största vinningen är att jag kan se mig själv i spegeln när jag borstar tänderna.

Jag tror att vi står var och en som totalt ansvariga för våra handlingar. Innan man kräver förändring av kollektivet och politiken så ska man förändra sig själv. Mitt liv måste hindra systemet, inte bidra till det.

På det stora hela har nog inte mina utsläpp, som sänkts från ca 10 ton koldioxidutsläpp till i snitt 1,7-2,5 ton om året (med min dieselmotor i husbilen som den stora boven), räddat så mycket kan många tycka och jag har fått den frågan i media förut. Då brukar jag påminna dem om det vi alla har gemensamt: Skattesedeln.Det märks inte heller i den stora statsbudgeten om jag betalar eller inte. Då är det ju lika bra att låta bli så får andra ta hand om den skiten? Mitt bidrag är ju försumbart?

Och vad är det för fel på vårt samhälle i dag? Kan vi få en bott-5-lista kanske?
– 1. Tron om att omställningen är hemsk och att det vi har nu är fantastiskt, men att det finns en objektiv standard och det går inte att referera sina åsikter till en universell verklighet.
2. Vi åker till andra sidan världen för en helg men känner inte grannen.
3. Vi försöker passa in, även när sammanhanget förstör vår värld.
4. Allt som alla andra gör är normalt och därför helt ok.
5. Våra smaklökar dödar djur.

Hur ser en vettigare framtid ut – enligt dig?
– Många som skriver till mig sitter i rum av smartwatches, drönare, spelkonsoler, streamingtjänster som är deras virtual realities med ett bostadslån och undrar vad som gick fel.

Överförenklat så tror jag att människor över hela världen behöver tre saker: Nyttig mat, hälsosamma förhållanden och relevant utbildning men först och främst: En meningsfull uppgift.

Vi behöver dra ner tempot, andas och se hur den lokala skogsdungen också andas när vi gör det.