Kolet har ett eget kretslopp som kallas kolcykeln, där kolet cirkulerar mellan atmosfären, hydrosfären, biosfären och sedan litosfären – eller enklare beskrivet mellan luft, vatten och allt levande i ekosystemen, och sedan berggrunden. Kolcykeln är uppdelad i två separata cykler – den snabba kolcykeln och den långsamma – baserat på hur långa omloppstider kolatomerna har. I den snabba kolcykeln cirkulerar kolet mellan luft, vatten och biosfären. Omloppstiden där varierar från ett år i en ettårig ört som binder in koldioxid genom fotosyntesen när den växer på sommaren, och sedan släpper ut det igen när den bryts ned på hösten. De mest långlivade träden kan lagra kolet i den snabba kolcykeln i några tusen år.

I den långsamma kolcykeln cirkulerar kolet mellan den snabba kolcykeln och berggrunden. Kolet släpps ut från berggrunden genom vulkanutbrott och binds till slut in i kalksten på havsbotten. Detta långsamma kretslopp har omloppstider på hundratals miljoner år. Det kol som binds in i växter i den snabba kolcykeln kallas ”grönt kol” och det fossila kolet i olja, stenkol och fossilgas i berggrunden kallas ”svart kol”.

När vi släpper ut fossilt kol i atmosfären så förflyttar vi kol från den långsamma till den snabba kolcykeln, vilket betyder att extra kol riskerar att påverka atmosfären under lång tid framöver. Så lång tid att det från en mänsklig tidshorisont faktiskt blir oåterkalleliga utsläpp. Det extra, fossila kolet kan temporärt bindas upp i träd och mark, men kommer förr eller senare att släppas ut i atmosfären och påverka klimatet igen. Alla nya fossila utsläpp adderas därmed till tidigare utsläpp.

Det här betyder också att fossila utsläpp inte kan kompenseras med inbindning av grönt kol (som trädplanteringar) eftersom det inte är en permanent lösning. När träden slutligen dör så återförs kol till atmosfären igen, och problemet består. Ju mer fossilt, ”svart” kol vi släpper ut i den redan övermättade snabba kolcykeln, desto större risk är det dessutom för att skogarna dör av torka, bränder och insektsangrepp. Det är därför alltid bättre och mindre riskabelt att inte släppa ut det fossila kolet alls.

Odlingsmark behövs för bland annat mat, bioenergi, kolbindning och biologisk mångfald. Naturbaserade lösningar (som trädplantering) räknas som ”negativa utsläpp” som kompenserar fossila utsläpp. Det blir dock som att jämföra äpplen och päron, eftersom naturbaserade lösningar hör till den snabba kolcykeln och fossilutsläppen till den långsamma. Utsläppen sker dessutom idag, inbindningen av koldioxid genom klimatkompensationsprojekt sker i framtiden.

För att ländernas löften om ”netto-noll utsläpp till 2050” ska uppfyllas räknar man med att använda 1 miljard hektar (enligt The Land Gap Report), det vill säga 2/3-delar av all världens åkermark! Världens fyra största fossilbolag behöver beskoga mark motsvarande två Storbritannien för att nå netto-noll 2050 (enligt Oxfam). Istället för att höja ambitionerna kring utsläppsminskningar förlitar man sig alltså på att kunna använda skog och jordbruksmark som kolsänkor för fortsatta utsläpp – en kalkyl som inte går ihop med tanken om en välmående planet och en växande befolkning som behöver mat.

Kol/koldioxid blev en handelsvara (kolkrediter motsvarande 1 ton CO2) när idén om klimatkompensation uppfanns på 1980-talet, något som senare formaliserades genom Kyotoprotokollet 1997. Ett av huvudresonemangen var att klimatarbetet ska vara så kostnadseffektivt som möjligt. Ett sätt att sänka kostnader är att ge länder möjligheter till flexibilitet genom att förflytta en del av sitt klimatarbete utomlands, till länder med ett lägre kostnadsläge.

Kolkrediter kommer med flera villkor, som Permanens (som tidigare nämndes, det vill säga att en trädplantering inte innebär att kolet lagras permanent eftersom skogen inte lever för evigt), Läckage (avskogningen får inte flytta någon annanstans) och Additionalitet (att projektet inte skulle ha genomförts utan kolkrediten). Problemet är att det är omöjligt att exakt kvantifiera hur stor avskogningshastigheten hade varit om projektet inte hade funnits. Allt bygger i stor utsträckning på hypotetiska antaganden – vilket i sin tur skapar möjligheter för ”kreativ bokföring”. Många granskningar av klimatkompensationsmarknaden har visat allvarliga problem med just detta.

Klimatkompensationsprojekt ligger oftast i låginkomstländer, där kolkrediterna är mycket billigare än de som skapas i väst. Mark är en viktig resurs i de här länderna och därför blir det ofta svåra avvägningar mellan att använda marken för klimatkompensation eller för att till exempel odla mat. Oftast går bara en liten del av projektpengarna till bönderna, och summan räcker inte fullt ut för att kompensera det man har förlorat på att inte kunna använda marken till matproduktion.

Det har också funnits en del exempel på hur projekt som är inriktade mot att bevara befintlig skog har gjort det omöjligt för lokalbefolkningen att på ett traditionellt sätt använda viktiga resurser från skogen. Ett annat problem är att man i vissa projekt använder monokulturer av snabbväxande, exotiska träd som eukalyptus, som inte alltid är anpassade till lokala förhållanden, kräver mycket vatten och har begränsad nytta för den biologiska mångfalden.

Minskad avskogning, och även utbyggnad av förnybar energi, räknas som ”undvikna utsläpp”.

”Undvikna utsläpp” från exempelvis ett förhindrat kolkraftverk (för att man istället byggt ut förnybar elproduktion) tar dock inte bort någon koldioxid ur atmosfären. I växande ekonomier leder utbyggnad av förnybar elkraft inte heller automatiskt till att kolkraftverk stängs, utan den förnybara elproduktionen läggs bara ovanpå den existerande fossila elproduktionen. Dessutom är det numera så billigt att bygga ut sol- och vindkraft att det oftast inte kan ses som additionellt att finansiera dessa projekt inom klimatkompensation, utan de hade byggts ändå – utan kolkrediter. Men de ”undvikna utsläppen” säljs ändå som kolkrediter som kan dras av från (alltså kompensera för) verkliga nya fossila utsläpp, för att man ska kunna nå “netto-noll” i ett företag eller ett land.

Att permanent ta bort koldioxid från den snabba kolcykeln genom att trycka tillbaka den in i berggrunden är fysiskt möjligt, men det är dyrt och kostar mycket energi. Det finns en del projekt som har börjat med detta, men dessa tar i nuläget bara bort en bråkdel av de årliga utsläppen, är svåra att skala upp, och används oftast för syften där de egentligen inte behövs.

Givet den osäkerhet som finns kring dessa metoder (och skalan som skulle behövas) kan vi inte räkna med dessa metoder för att fortsätta bränna fossila bränslen idag.

Idén om att våra fossila utsläpp kan neutraliseras genom köp av klimatkompensation gör att det känns som att enkla lösningar för klimatproblemet ligger nära till hands. Men tyvärr gör de det inte. Klimatkompensation funkar i regel inte som det marknadsförs, och i slutänden leder det istället fokuset bort från det långsiktiga och svåra arbetet som vi behöver göra för att ställa om hela samhället.

Det viktiga nu är att alla utsläpp måste ner till så nära som noll som möjligt, och globalt har vi inte ens börjat med det arbetet. I en värld där alla måste nå netto-noll finns det inte längre utrymme att köpa utsläppsminskningar någon annanstans.

Självklart måste vi hjälpa till att betala för att skydda och restaurera natur och hjälpa Globala Syd att ställa om och anpassa sig till klimatförändringarna. Men vi måste samtidigt sluta tänka att det goda vi gör kan kompensera för det dåliga vi gör. Vi måste förstå att klimatkompensation inte neutraliserar våra fossila utsläpp.