Anna Froster är journalist, biolog och författare som skriver om natur och miljö. Hon har grottat ner sig i otaliga ämnen, speciellt inom skog, kemikalier och biologisk mångfald. Som författare har Anna skrivit ett flertal böcker, bland annat om svampar, vatten och sångsvanen.

Hennes senaste bok, Våtmark, är 2024 utsedd till Årets bok av Naturskyddsföreningen och djupdyker i de omdiskuterade, komplicerade och viktiga våtmarkerna. Anna Froster har i och med boken talat med forskare, aktivister, byråkrater, bönder, biologer och idoga
våtmarkstrampare, och hon har nu en gedigen kunskap kring dessa naturområden.

Till Klimatklubben delar hon med sig av lite av sin kunskap, och lyfter vad hon tycker är viktigast att känna till om våtmarker.

Det finns olika saker som yttras kring våtmarker. Vissa lyfter att de är ovärderliga för att vända klimatet, andra säger att det är så komplicerat och skulle ta så lång tid att återställa att det först skulle ha en negativ inverkan innan det sakta skulle ha en positiv påverkan på klimatet. Vad skulle du, i egenskap av författare till boken Våtmark, säga? Vad har våtmarkerna för roll i klimatfrågan?
– Våtmarker fungerar inte som ett grönt plåster på en blödande klimatpolitik, som min granne våtmarkskonsulten Morgan Johansson säger i boken. Vi kan inte fortsätta släppa ut koldioxid som vi gör nu och kompensera med att anlägga våtmarker. Däremot är de en viktig del i omställningen eftersom de kan lagra enorma mängder kol. Världens myrar lagrar dubbelt så mycket kol som världens skogar, fastän myrarna bara täcker tre procent av landytan. En dryg femtedel av de människoskapade växthusgasutsläppen kommer från markanvändning,
som jordbruk och skogsbruk, och den enskilt viktigaste åtgärden för att minska utsläppen från markanvändning är att bevara torvmarker, enligt en av författarna till IPCC:s rapport om markanvändning.
En forskargrupp i Umeå har visat på stora metanutsläpp efter våtmarksåterställning som inte kompenseras av kolupptaget till en början. Nordliga näringsfattiga myrar binder inte kol så snabbt, så därför kan metanutsläppen bli stora i förhållande till koldioxidvinsten. De anser att
detta behöver utredas vidare, men Åsa Kasimir som är en av landets främsta våtmarksforskare säger väldigt tydligt att våtmarksåterställning i princip alltid är en klimatvinst. Det här är inte helt enkelt, det var litegrann därför jag tyckte att det behövdes en hel bok.

Vad är det viktigaste att veta, för oss vanliga dödliga, om våtmarker enligt dig?
– Att de har många superkrafter, de är inte bara naturens mest effektiva kollager, utan de är också myllrande oaser för biologisk mångfald, de renar vatten och hejdar övergödning, och dessutom kan de buffra mot både torka och skyfall. Plus att de förstås kan vara väldigt spännande att utforska.

Hur ser utvecklingen ut för svenska våtmarker?
– De förstördes i väldigt snabb takt från slutet av 1800-talet och ungefär ett sekel framåt. Sedan ökade medvetenheten om deras värden och utdikningen bromsade in, och de senaste åren har arbetet kommit igång med att återställa våtmarker. Dock går det fortfarande väldigt långsamt. I våras kom statistik från Naturvårdsverket som visar att exploatering för vägar och byggnader förstör nästan lika stora ytor torvmark som vi återväter.

Skiljer sig utvecklingen här från andra länder? Tänker man annorlunda i andra länder?
– Jag kan inte säga att jag har full överblick men EU:s nya naturresurslag visar ju att restaurering av natur har blivit en alltmer aktuell fråga. Samtidigt har Sverige och Finland de största myrmarkerna i EU, så det är vi som har störst möjligheter till kollagring i myrar. I Finland har man historiskt dikat ut ännu mer effektivt än i Sverige, men Finland har bromsat torvbrytningen kraftigt de senaste åren och det statliga finska torvbolaget Neova har vänt sig
österut och även blivit mer aktiva i Sverige.

Finns det något land som har tagit ledartröjan kring just våtmarker och jobbar mer fokuserat än andra länder?
– Jag blev förvånad i arbetet med boken över att Indonesien ligger så långt fram. Efter enorma torvmarksbränder 2015 insåg den indonesiska regeringen att något radikalt behövde göras, och beslöt att alla torvmarksområden som torrlagts måste börja återställas snabbt för att minska brandrisken. De tog fram ett övervakningssystem som signalerar om grundvattnet
sjunker lägre än 40 centimeter under markytan, och då är den som brukar marken skyldig enligt lag att höja vattennivån. På så sätt återvätte Indonesien 37 000 kvadratkilometer torvmark mellan 2017 och 2022. Under samma tid återställde Sverige 38 kvadratkilometer våtmark, alltså ungefär en promille av vad Indonesien lyckades med.

Du har ju varit inne på många områden inom natur, klimat och miljö, från enskilda djur som lappugglan till något så stort och omfattande som vatten. Hur kommer det sig att du skrev en bok om just våtmarker den här gången?
– Våtmarker har blivit ett ord på mångas läppar och det har kommit upp i rampljuset ganska plötsligt. Fakta och floskler kastas hit och dit, så det kändes som att många, bland annat jag, skulle vilja förstå våtmarkerna på ett djupare plan. De har som sagt många olika superkrafter, som var för sig är ganska komplicerade, plus att det finns många olika sorters våtmarker, så det kändes som att det behövdes en hel bok.

Du är bland annat journalist, hur stort ansvar tycker du att journalister har i kommunikation kring klimatet?
– Ett stort ansvar är förstås att inte låta klimatfrågan begravas under mer konkreta, lättgreppbara ämnen, som boräntor, heminredning och så vidare. Ett annat är att vara påläst och inte bara föra vidare miljöministerns utspel om klimatsatsningar på våtmarker samtidigt som nästan alla andra miljö- och naturområden prioriteras ner.

Vad tror du är vägen framåt för journalistiken inom klimatområdet?
– Det är ju en väldig utmaning att kommunicera en växande risk för mänsklighetens undergång, som närmar sig med små steg och är svår att få konkret grepp om, utan att
sprida uppgivenhet, och utan att ropa på vargen så många gånger att folk slutar att lyssna.
Jag har tyvärr inget tydligt och enkelt svar. Det gäller kanske bara att jobba smart, komma med nya infallsvinklar, texter och bilder som fångar in läsaren och får frågorna att komma nära och bli verkliga.

Vad är ditt bästa tips till människor som jobbar på i det lilla för att påverka omgivningen kring klimatet?
– Jag tror att det i alla jobb finns saker att påverka som kan starta positiva ringar på vattnet. Och sedan tror jag att alla former av opinionsarbete är jätteviktigt, från fikarastprat till
demonstrationer. Därmed inte sagt att alla behöver stå på barrikaderna, det behövs också folk som brer mackor åt klimataktivister.