Jenina Dahlberg: Vem vill vara med på omställningen om den alltid känns som klassens präktigaste viktigpetter?

Vad är din främsta drivkraft i ditt arbete för en vettigare framtid?
– Det vanliga: känner vördnad för allt levande, blir förbannad på allt ovettigt och önskar barnen en fin framtid. Och så älskar jag att förklara svåra saker på ett så kul och enkelt sätt som möjligt. Helst vill jag inte att det ska kännas som miljö- och klimatkommunikation. Bildsättning med skorstenar, isbjörnar, planeten jorden och kupade händer runt en planta bannlyste jag när jag jobbade på Naturskyddsföreningen för en massa år sedan, och jag vägrar använda begrepp som ”vegetariskt alternativ”. Vem vill vara med på omställningen om den alltid känns som klassens präktigaste viktigpetter? Inte tillräckligt många i alla fall. När jag har som roligast på jobbet får jag göra kommunikation som känns som en godispåse. Du tror att du äter praliner och filidutter fastän du egentligen får i dig en middag från hela kostcirkeln.

Hur började ditt engagemang i den här frågan?
– Jag var i åttaårsåldern och såg tv-inslag om regnskogsskövling och köttindustrin. Grät som en dåre och kunde inte tro att det var sant – hur var det ens möjligt, hur var det ens lagligt? Blev sedan väldigt engagerad i miljöfrågor på ett barns vis uppe i Luleå. Det där är fortfarande min kärna, jag tycker nästan exakt likadant idag, har bara utvecklat metoderna att jobba på.

Vad skulle du vilja uppmärksamma oss andra på inom klimatfrågan?
– Mediers granskningar är extremt viktiga, men glöm inte hur medielogiken funkar. Konflikter premieras och kan i värsta fall skapas. Rubriksättningar kan svaja rejält. Långsamma, positiva samhällsförändringar har oftast ett mindre nyhetsvärde. Och debatt anses mer intressant än andra former av samtal som kanske skulle skapa mer förståelse i sakfrågan. Risken med det är att en känsla av hopplöshet och förvirring sprider sig, och det är ett stort problem för en så pass enorm och brådskande samhällsförändring som klimatomställningen. Samtidigt börjar klimatfrågorna få det utrymme de förtjänar inom journalistiken – äntligen!

Hur kan vi andra hjälpa dig i det du gör?
– Samla på dig och sprid de goda berättelserna, för de får inte lika mycket utrymme som dystra. Jag menar inte att de ljusa berättelserna är mer sanna än de mörka, men de fäster inte lika bra. Jämför det med kritik; du vet hur en enda kritisk kommentar biter hårdare än tio positiva. Vi behöver vara fler som också lyfter framgångarna, annars kommer den här omställningen gå alldeles för långsamt.
Sedan vill jag slå ett slag för pragmatismen. Det blir inga snygga plakat av det, men det tar oss framåt i en tid då väldigt många människor behöver dra åt samma håll istället för att splittras. Polariseringen är skrämmande och jag tänker att det krävs mer lyhördhet och lösningsfokus istället för att bara skrika högre. Omställningen kommer att kräva svåra beslut där många intressen och mål krockar. Ha lite ödmjukhet inför komplexiteten, istället för att utgå från att alla beslutsfattare är dumma i huvudet eller onda.

Vad ser du mest fram emot i framtidens samhälle – efter omställningen?
 – Mindre buller och bilar i staden, gud så skönt det ska bli?!? 15 minuters-staden ser jag också fram emot, alltså att du har det mesta du behöver inom en radie av 15 minuter på cykel. Många stadsplanerare som jobbar i de banorna nu.
Men antagligen ser jag mest fram emot något jag inte kan tänka ut, eftersom vår fantasi tryter när det gäller framtiden – vi tänker för snävt och har svårt att greppa hur snabbt förändring kan ske när det inte sker linjärt, ett steg i taget, utan exponentiellt. Ser också fram emot alla de självklara men outnyttjade lösningarna, som får en att tänka ”Ah! Att vi inte redan gör så?!”. Som att man ska börja sätta solcellstak på vattenreservoarer för att förhindra avdunstning i ett varmare, torrare klimat med vattenbrist, samtidigt som solens energi fångas in. Nu kommer det att spruta ut sådana smarta lösningar. Nöden är uppfinningarnas moder, som sagt.

Vilken annan kvinna inspireras du av i ditt klimatarbete?
– Jag blir otroligt inspirerad av människor som besitter djup kunskap, men vågar förenkla sitt språk och sina budskap. Det är bjussigt och med siktet inställt på ett högre syfte än att bli respekterad av sitt eget skrå. Har haft förmånen att samarbeta med forskare och agronomer som har den här modiga folkbildningslusten i sig – som Elin Röös, Gun Rudqvist och Emelie Hansson.

Och slutligen – vad vill du skicka med till Klimatklubbens följare?
– Unleash the fucking fury som Yngwie Malmsten skulle sagt. Och gör nåt konstruktivt, kreativt, kul och klokt av det.

Se hela listan över Sveriges 52 främsta klimatkvinnor – och inspireras! Klimatklubben lanserade listan i samband med Internationella kvinnodagen den 8 mars