Hej Greta Schettini, leg psykolog och tränare som precis skrivit en debattartikel om de klimatkorkade träningsresorna till solen. Har detta fenomen gått lite under radarn, och i så fall varför?
– Hejsan! Jag vill påstå det. Jag skulle gissa att en stor anledning är att för den stora majoriteten så har klimatkrisens påverkan på både den lokala och globala hälsan helt enkelt inte sjunkit in än. Dessutom är det fortfarande till stor del norm i Sverige att flyga till andra platser – och som vi människor styrs av vilka normer som råder omkring oss! En tredje anledning tror jag är att för många så är den globala uppvärmningen fortfarande någon annans problem att lösa, trots att man själv i allra högsta grad bidrar till den. Detta gäller inte minst inom träningsvärlden.

Alla flygresor släpper ju ut, oavsett skälet till resan. Men varför blir det lite extra skevt när flygbiljetterna köps för att någon vill yoga på Bali eller styrketräna i grupp på Rhodos?
– Precis som jag skriver i debattartikeln så blir det skevt när syftet är att ”främja hälsa” men det i själva verket blir en liten, rik grupps välmående som då prioriteras på bekostnad av en mycket större mängd människors välmående (och överlevnadschanser). Jag är inte yogainstruktör själv, men av hur jag tolkar det filosofiska ramverket bakom yogan finns det dessutom ytterligare lager av skevhet att motivera högutsläppande resor (som skadar både andra människor och andra arter) för att utöva yoga. Man har då liksom missat hela kärnan i vad iallafall jag uppfattar och upplever att den vill hjälpa med och guida oss till.

Här spelar väl privilegier och prioriteringar in en hel del också. Har du som psykolog några tankar om varför vi inte ser (eller blundar för) sambandet mellan vårt ”hälsosamma” unnande och andra människors försämrade levnadsvillkor?
– Det finns många svar på den frågan. Dels kan man förstå det genom att vi helt enkelt är så duktiga på att argumentera för varför våra beteenden är rimliga. Detta är för att det är så oerhört påfrestande att vara i den kognitiva dissonansen, vilket alltså syftar till när våra beteenden inte går i linje med våra värderingar. För att bli av med detta obehag kan vi antingen ändra eller försöka rättfärdiga beteendet. Även om det i många fall är mycket mer konstruktivt att förändra beteendet vi inte står för så har vi emot oss att även beteendeförändringar är enormt resurskrävande för oss, medan att leta efter rättfärdigande argument inte alls är lika krävande. Därför är det tyvärr många människor som är experter på just rättfärdigandet – trots att vi inte mår bra av det i långa loppet.

Sedan har vi massor av så kallade psykologiska bias, vilket man skulle kunna förklara som psykologiska snedvridningar eller partiskheter. Ett sådant är ”in-group bias” där vi helt enkelt favoriserar personer som vi identifierar att vi är i samma ”grupp” som, till exempel de som bor i samma land, har samma politiska åsikt, är av samma religion och hejar på samma fotbollslag som oss. Vi känner helt enkelt mindre för personer i vår så kallade ”outgroup”, vilket för många svenskar dessvärre inkluderar en stor del av världens mest utsatta människor – som också drabbas hårdast av klimatkrisen. Den psykologiska termen för detta kallas ”intergroup empathy gap”.

Ett tredje sätt att använda psykologin för att förstå våra högutsläppsbeteenden är genom hur vårt belöningssystem fungerar. En vanlig missuppfattning är att belöningssystemet bara aktiveras direkt efter vi gjort härliga saker, men faktumet är att den största delen av framför allt vår dopaminfrisättning kommer inför att vi ska göra någonting vi tror kommer bli härligt. Det blir uppenbart när man ser hur reklam för alltifrån resor till kläder är uppbyggda: ”köper du detta kommer du se såhär mycket yngre ut än din biologiska ålder, vilket kommer bli såhär enormt härligt” och så lyckas det komma åt våra hjärnor som tror på budskapet. När vi sedan har den där tröjan invikt i garderoben eller krämen i badrumsskåpet är det generellt mycket mindre belöningspåslag att äga det.

Slutligen har jag en annan lite ledsam spaning – och det är att vi i och med både individualismen och sekulariseringen i samhället uppfostras till att meningen med vårt liv är att bli framgångsrika och lyckliga. Givetvis är detta också fantastiskt men jag vill tyvärr tro att vi till stor del tappat bort strävan att bli en person som vi verkligen står för – och tycker om att vara, och också förlorat många redskap som hjälper oss navigera i moraliska dilemman som vägleder oss mot detta. Normtänkande är att en investering i oss själva innebär en investering i någonting vi tror kommer göra oss mer attraktiva eller få oss att prestera högre, medan vi till stor del glömt bort att en stor grundbult i vårt eget välmående är att ge till andra.

Hur skulle hälso- och träningsbranschen kunna bli en kraft att räkna med i klimatfrågan istället för att bidra till problemet?

– För att det är en bransch med så mycket driv i! Dessutom har den också expertis inom motivationsarbete (vilket är helt nödvändigt för beteendeförändringar, vilket i sin tur är helt nödvändigt under den nu pågående klimatkrisen). Sedan är det också en bransch där den absoluta majoriteten som jobbar i den gör det tack vare sitt engagemang för hälsa. Skulle fler i branschen göra kopplingen mellan klimatkrisen och den globala hälsan skulle vi få en stor mängd uthålliga, varma, tydliga energiknippen som hjälper oss att både driva frågan och må bra i oss själva under tiden. Tänk vad fint!