Alla dina granskningar fokuserar ju inte på klimatet, men det verkar vara ett ämne som ligger dig varmt om hjärtat. Hur väljer du vad du ska skriva om?
Det är ett kontinuerligt dilemma att behöva välja bort saker att skriva om – det är så mycket som borde berättas och granskas. Men jag försöker, så gott jag kan, att lyfta ämnen som jag ser som underrapporterade i relation till hur relevanta de är för läsarna. Och där är ju kriserna kring miljön och klimatet tyvärr ständigt starka kandidater.

Hur skulle du själv beskriva Norgeparadoxen?
Den handlar om det djupt motsägelsefulla på många plan i vårt grannland. Om hur de flesta norrmän älskar naturen och vill kämpa för demokrati, klimat och mänskliga rättigheter. Men samtidigt så har den särdeles fina fördelningen av vinsterna från oljan – som byggt upp hela Norges välfärd och tryggat rikedom för framtida generationer – gjort hela landet korrupt. Det är väldigt få norrmän som kritiserar den egna oljeindustrin. Och industrin och staten satsar på många så kallade gröna lösningar, men där ingen av dem handlar om att sluta med olja, utan att exploatera naturen på andra sätt. På så sätt kan man fortsätta hävda att just Norges olja är renare producerad än alla andra oljeländers, att just Norge ska få fortsätta pumpa upp den.

Dina granskande böcker är rätt så mörka ur många perspektiv, bland annat hållbarhet, klimat och mänsklig moral. Ser du några likheter mellan de två granskningarna du gjort, som resulterade i ovan nämnda böcker?
Det finns många starka paralleller mellan historien om skogslandet Sverige och oljelandet Norge. Skogsindustrin i Sverige hävdar att den är hållbar och har lyckats få med sig ledande politiker, myndighetspersoner och akademiker på att sälja den historien. Precis som oljeindustrin lyckats med i Norge. Paradoxerna hos oss speglar hela den rika världens hyckleri: vi vill att just vi ska få fortsätta som vanligt – det är ”andra” som ska ställa om. Vi vidhåller det här trots att vi rika demokratier har störst ansvar att gå före, enligt Parisavtalet och enligt all vett och sans. Och trots att det är vad som just nu håller på att leda mänskligheten ut ur det klimatforskarna kallar livets korridor – det snäva temperaturspann som säkert upprätthåller mänsklig civilisation.

Hur mycket arbete lägger du ner på att få till sådana omfattande granskningar som dina böcker är resultatet av?
Räknar man ihop research, reportageresor och själva skrivandet av Norgeparadoxen skulle jag säga att det var 1,5 års heltidsarbete.

Hur går du tillväga när människor inte är beredda att prata alla gånger?
Ibland, som i arbetet med Skogslandet, har jag känt mig tvungen att göra ”mini-wallraff”, och utgett mig för att vara skogsägare för att få bolagsföreträdare att prata utan filter. I jobbet med Norgeparadoxen har jag vid flera tillfällen tagit mig till öppna oljebranschevenemang där jag minglat runt och småpratat och med en lättsam ton presenterat mig som svensk journalist. Då har många pratat, och troligen antagit att jag är där för att skriva okritiskt, precis som de i stort är vana med

Det verkar stå en hel del på spel för olika intressenter, är det obehagligt att skriva om sådant som många gärna vill mörka?
Intressenter som är så här mäktiga, som stora exploateringsindustrier, brukar inte i vår del av världen vara obehagliga genom direkta hot eller liknande (som mindre mäktiga aktörer i vissa fall kan göra, när de blir granskade). Däremot kan aktörer som på olika sätt företräder stora industrier ägna sig åt kampanjer för att försöka sänka förtroendet för journalistiken generellt, och även specifikt för enskilda journalister. Det kan vara obehagligt, och då är det viktigt som journalist att ha personer som stöttar omkring en. Det är viktigt att vara kollegial och stå upp för varandra inom journalistkåren när det gäller granskningar av stora, mäktiga branscher. Särskilt när det gäller att kritiskt granska ”business as usual”, som är vårt ansvar att göra som journalister i den här tiden.

Ser du att du påverkar branscherna du granskar när böckerna publiceras, blir det några effekter av att du vänder strålkastarljuset mot det som inte syns annars?
Boken om skogen har skapat debatt och diskussioner. Förhoppningsvis ett förhöjt medvetande hos allmänheten om allvaret i situationen. Men när det kommer till själva skogsbruket har inget ändrats – kalavverkningarna av de sista riktiga gamla skogarna fortsätter. När det gäller Norgeboken så har det redan blivit en del diskussioner, både i Sverige och Norge. Jag hoppas det blir mer av det.

Tycker du att du och Alexandra har nått fram till er egen bransch genom er handbok i klimatjournalistik?
Det har faktiskt börjat röra på sig en del. Vi har bjudits in att hålla föredrag för flera redaktioner, exempelvis Sveriges Radio, och för en rad olika journalistutbildningar. Handboken har blivit del i studentlitteraturen på flera svenska universitet. Vi har även fått visat intresse från andra nordiska länder och amerikanska Columbia University som överväger att ge ut den på engelska och det vore ju helt fantastiskt.

Hur gör man som journalist för att förhålla sig objektiv och lyckas granska sådant som man kanske kan tycka är fel?
Jag tänker att man måste vända på perspektiven här. Vad är objektivitet? Vi måste ju i vår journalistik utgå från en grundplatta: planetens gränser och det som vi, världens länder, genom konventioner slagit fast är mänskliga rättigheter. Om någon verksamhet bidrar till att vi går utanför vad som är hållbart för planeten – eller om den kränker mänskliga rättigheter – så måste vi ju utgå från att det är fel. Vi kan inte tänka att det är objektivt att se business as usual som det självklara – det som är neutralt. För den samlade vetenskapen, IPCC och alla stora forskningsinstitutioner i världen, säger att business as usual leder till utsläpp som ger en obeboelig planet. Därför måste vi journalister flytta det utgångsläge som kanske en gång sågs som rimligt – till att se det ”normala” som en skandal. Det gäller i allt högre grad när allt starkare fascistoida vindar sveper över jorden. Det gäller även de kränkningar av mänskliga rättigheter som är uppenbara i världen nu. Det är inte objektivt att ställa sig neutrala inför dem. Det objektiva är att säga: det här är uppenbara kränkningar av mänskliga rättigheter, när det finns bevis för sådana.

Vad har du lärt dig under dina granskningar?
Det är kanske just det här jag har lärt mig, eller är i en process att försöka lära mig, att bli bättre på att hitta arbetssätt för. Att tydligare sätta ramarna för journalistiken: de måste vara gränserna för det som kan upprätthålla ett rimligt liv för människor och andra arter på planeten.

Utifrån dina granskningar och din erfarenhet inom området klimat, vad är det du skulle vilja upplysa människor i allmänhet om? Och vad tycker du är viktigast att folk gör när det kommer till klimatkrisen?
Jag önskar att fler förstod att vi verkligen är på väg att inom kort lämna det klimatforskarna kallar för livets korridor. Det är det snäva temperaturspann kring medeltemperaturen på jorden (14 grader – plus 2, minus 5) som rått under de senaste tre miljoner åren och som varit förutsättning för livet som vi känner det på jorden. Utanför den korridoren vet ingen exakt hur det kommer vara, mer än att det kommer vara stora delar av planeten som är obeboeliga och som inte kommer att kunna producera mat.

Det allvarliga är att även om alla länder på jorden skulle lyckas implementera och nå sina klimatmål, så hamnar vi utanför livets korridor innan år 2100. Alltså även om alla klarar sina mål! Och inom det här århundradet! Våra barn kommer, om vi fortsätter med utsläppen som vi gör nu, att uppleva detta under sin livstid.

Det finns fortfarande tid att vända utvecklingen och hålla oss inom livskorridoren – men då krävs en snabbare förändring än någon i den moderna människans historia. Revolutionernas revolution måste ske inom varje sektor i vartenda land, om man lyssnar på FN:s klimatpanel. Och en stor nyckel är en social förändring. En förändring i tankesätt och moral som måste ske, främst i våra rika länder – bland oss som släpper ut oerhört mycket mer per capita än människor i fattigare länder. Vi måste ändra våra tankar om vilka vi är, vad lycka och framgång är och vad som är rimligt. När man tänker på det kan det kännas jobbigt och läskigt – men också extremt spännande och hoppingivande. Tänk om vi började fokusera på annat än konsumtion och började fördela resurser mellan människor på ett hållbart sätt? Flera forskare jag intervjuat beskriver det som en ljusare värld än den vi har nu, för de flesta människor på jorden.